OT: Varför jag är här

Det här är en respons på Karriärmorsans fundering om var alla “tjejkodare” finns. Hon vill veta vad det är som driver mig och vad det är som får mig att stanna kvar som en av de få tjejerna i branchen. Det som började som en kommentar till artikeln växte sedan till sig och blev till slut detta blogginlägg.

Varför det är så få kvinnor i de flesta utvecklingsteam är en gåta som jag fortfarande inte har löst. Själv är jag här av samma anledningar som många av mina manliga kolleger som älskar sitt jobb. Anledningarna är nyfikenhet, skaparglädje och viljan att vara med och forma framtiden – med teknik som gemensam faktor.

Det som väckte mitt teknikintresse var min nyfikenhet till att ta reda på hur saker och ting fungerar. Med en TV- och videoreparatör till pappa växte jag upp bland transistorer och dioder och med en mentalitet att det som kan gå sönder går också att laga. Teknik har på så sätt aldrig varit något främmande för mig och jag har inte heller varit rädd för att trycka på knappen för att ta reda på vad som händer.

Det som driver mig är glädjen i att skapa och förverkliga en idé jag har. Känslan är nästintill oslagbar oavsett om skapandet resulterar i en akvarellmålning eller en mobilapplikation. En bonus sen är tillfällen då jag får visa det jag har gjort och berätta hur jag har gått tillväga. En extra kick blir det när jag får motivera mina tillvägagångssätt och blir utmanad till att lära mig mer för att göra ännu bättre nästa gång.

Det som får mig att stanna kvar är viljan att vara med och förändra världen. Just nu gör jag det bland annat genom att fortsätta i branchen och på så sätt öka antalet “tjejkodare” med ett. Jag hoppas att varje tjej och kille ska våga satsa på en karriär inom det hon eller han brinner för.